Daniel Boyaciouglu skriver om kärlekssorg och om ensamheten. Om historielösheten – så som den ser ut för den andra generationens invandrare, som varken har sina föräldrars eller majoritetssamhällets historia att identifiera sig med. Han skriver om grannarna i uppväxtens Norsborg, om Bosse som var alkis och före detta bilmek, om Siv som skilde sig från Evert och blev sexturist, som också lärde honom koka sylt och kräm på skummet. Han skriver en längre dikt om sin mormor som egentligen inte ville bo kvar i Sverige och en lång brandkårsdikt, om den ballerina man blir av att röra sig mellan världar. En del dikter om nedstämdhet, bland annat en om kakao och ett kylskåp som pajar. Han är mycket mera en berättande poet än i sina tidigare diktsamlingar, han söker små bilder som kolliderar och skapar kraft. Om villkoren för en förortare, hiphopare och syrian i en vit kulturvärld han valt att viga sitt liv åt. Om dörrar som aldrig går att stänga igen när rummen väl beträtts, som efter en kärlek. Hur ska han till exempel hitta en livskamrat i detta nerbrunna? Vad är han beredd att offra? ”Jag lät henne gå och min värld föll samman. Jag måste göra det till min tillgång att aldrig höra hemma någonstans. Jag ska inte rädda mitt folk, jag ska skriva om vår undergång och skåda fåglar när röken lagt sig.”