Plötsligt ser jag honom. Han är kolsvart, med en vit stjärna i pannan. Manen är tjock och vågig, svansen så lång att den nästan snuddar vid marken. När jag osäkert sträcker fram handen, nosar han försiktigt på mig. Jag ser in i hans mörka ögon och han ser lugnt tillbaka. I det ögonblicket vet jag att vi hör ihop. Det är han och jag mot resten av världen. \- Hej, Manolito, viskar jag. Den här hösten är det inte lätt att vara Felicia Sànchez-Kvist, nio år. Killarna i sexan retas och bästa kompisen Ninna sviker. Men så dyker Manolito upp, hästen som bara Flisan kan se.

Hovarna smattrar mot marken och fartvinden får mina ögon att tåras. Visst är jag rädd, men samtidigt känns det härligt. Så här fort har jag inte ens cyklat någon gång och nu galopperar jag på en riktig häst! Mamma har tröttnat på Manolito, Flisans osynliga häst. Hon hoppas att riktiga hästar, sådana som syns, ska få Flisan att glömma honom. Därför får Flisan börja i ridskola.

\- Nu ska vi ut på äventyr du och jag, säger pappa och kramar min hand. \- Du och jag och Manolito, rättar jag. Pappa ler. \- Just det ja, pållen får vi inte glömma bort. Just då startar motorerna och flygplanet börjar långsamt rulla ut mot startbanan. Äntligen ska resan till Costa Rica bli av. Visst vet Flisan att hon kommer att sakna mamma, hästarna på ridskolan och sin nya kompis Siri. Men pappa följer ju med på resan. Och Manolito, förstås. Just vid flygresor är det väldigt praktiskt att ha en osynlig häst.