Ibland kändes det som om någon följde efter mig när jag gick hem från skolan. Men när jag vände mig om, såg jag ingenting. Någon gång kunde jag skymta en pojke långt borta. Om jag stannande kom han närmre. Det här hände bara ibland och bara dom dagar vi gick till kvart över tre. Det var så mörkt på vintern att jag nästan inte kände igen honom. Varför flyttar man till Haparanda? Varför vill man döda den man älskar? I Jesper Larssons noveller är ingenting självklart. En ordlös kamp pågår mellan snöskottande grannar. En man lånar ut en elvisp i stället för en borrmaskin och hamnar i en härva av lögner. Någon förföljer en skolflicka, någon annan förföljer en kvinna som arbetar på sjukhus. En flicka simmar i poolen om natten, och hon vet att hon inte får. Men vem är det som är rädd? Jag hatar inte barn, säger någon. Varför?