Mordet på Gustav III handlar dels om attentatet mot Gustav III 1792, dels om Gustav III själv. Attentatsmannen hittades snabbt – inom elva timmar efter att skottet avlossats – men frågan kvarstod: varför hade någon velat mörda kungen? Var denne konung, som vi i våra dagar ofta kallar ”teaterkungen”, illa omtyckt? Lars Ericson skriver med van hand Gustav III:s historia för oss.

Stormaktstiden (16111718) var en tid med täta maktskiften och expansiv statsbildning. De svenska kungarna var angelägna om att visa sin makt för folket och omvärlden. Med pampiga, påkostade och storslagna ceremonier manifesterade de sin storhet. I Stormaktens ceremonier berättar Malin Grundberg om hur de olika makthavarna och ceremonierna har satt avtryck i Stockholm. Tidigare hade centrum för högtiderna varit Uppsala. Men med Gustav II Adolfs begravning år 1634 flyttades det för första gången till Stockholm. Till kungens ära byggdes de vackra gravkoren som nu finns att skåda i Riddarholmskyrkan. När det några år senare var dags för drottning Kristinas kröning vägrade hon att som brukligt var ha den i Uppsala och Stockholm blev kröningsstad. Drottninggatan skapades som processionsgata. Det städades och fejades, fasader målades om, en triumfbåge av romerska mått byggdes, vackra kläder syddes upp och kröningsvagn beställdes. Det var mycket noga vilka som skulle bjudas in, rätt länder och rätt personer skulle imponeras av all prakt och rikedom. De fattiga jagades bort från gatorna. Processionen följdes sedan av tusentals åskådare.

Det har avrättats människor nästan överallt i Stockholm. Torgen har fungerat som både avrättnings- och bestraffningsplatser. I Mord i Stockholm berättas gastkramande historier om hängningar, halshuggningar och andra bestraffningsmetoder. Läsaren möter både mördare, barnamördare, självmördare och deras motståndare, domstolar, väktare och bödlar, från medeltiden och framåt. Det var ganska farligt att leva i Stockholm under medeltiden. Dödligt våld var hundra gånger vanligare än i dag. Lagen var frikostig med att döma ut dödsstraff för brott som i dag känns obetydliga, till exempel förolämpningar, stölder och otrohet. De ekonomiska straffen utgjordes av böter det vanligaste straffet under äldre tid. Den som inte kunde betala böterna kunde få straffet omvandlat, vanligtvis till kropps- eller skamstraff. I början av 1600-talet blev den mosaiska rätten svensk lag och domstolarna uppmanades att döma efter Bibeln. Antalet brott som skulle bestraffas med dödsstraff ökade markant.

I augusti 1719 anfölls Stockholms södra skärgård av ryssarna. Deras vision var att plundra och bränna, som en påtryckning för att genomdriva ett nederlag som svenskarna försökte förhala. Med en härjad huvudstad skulle hårdare ryska fredsvillkor kunna gälla. Slaget vid Stäket beskriver hur ryssarna för att undvika Vaxholm, som var ett starkt fäste, gick genom Baggensstäket oftast kallat Stäket söder om Stockholm. Den 13 augusti landsteg sex tusen ryssar vid Stäkets skans. De slogs tillbaka av en svensk styrka som med sina sju hundra man endast utgjorde en dryg tiondel av motståndarnas styrkor. Förlusterna uppgick till fyra hundra ryssar men bara sjuttio svenskar. Denna sommar kände stockholmarna den stickande brandröken från skärgården, rökpelarna steg mot skyn. Många förberedde sig för att fly. Trots att varningsklockorna hade klämtat var krisberedskapen förvånansvärt låg. Med vittnesskildringar som utgångspunkt målar Ulf Sundberg upp en spännande och dramatisk historia om hur det gick till när svenskarna under befälet Fuchs fick fienden att vända.

I juni 1810 förde en begravningsprocession den svenske tronföljaren Karl Augusts stoft till jordfästning. Med som eskort till kistan var riksmarskalk Axel von Fersen. Plötsligt överfölls han av folkmassan i Gamla stan, som med stenar och slag mördade honom brutalt. Mordet var följden av ett rykte som kommit i omlopp, om att Fersen och hans syster Sophie Piper giftmördat tronföljaren. Motivet ansågs vara att de haft planer på att föra fram Gustav IV Adolfs son som tronarvinge. Någon direkt skyldig till mordet kunde inte utpekas i den senare rättegången. Efter det brutala mordet friades Fersen och hans syster från all skuld av Svea hovrätt. Men då var det för sent. Herman Lindqvist, journalist och författare, berättar på sitt välkända sätt ingående om denna tragiska händelse.

Under andra halvan av 1800-talet genomgick Sverige en formidabel utveckling. Ur mörkret steg landet mot ljuset, en framgångssaga som mycket väl kan inledas med revolten i Gamla stan 1848. Det var året då Karl Marx publicerade Det kommunistiska manifestet. I februari samma år störtades den franske kungen Ludvig Filip i Paris. I mars var det uppror i Wien, Österrikes starke man Metternicht avgick. Det var kravaller i Berlin, i Bayern abdikerade Ludvig I. Idéerna färdades snabbt genom Europa och händelserna inspirerade och förskräckte kontinentens invånare. Sverige och Stockholm var naturligtvis en del av detta. I Stockholm demonstrerade arbetare bland annat mot planerna på tullsänkningar som befarades slå ut svenska företag. Kravallerna slogs ner hårdhänt av kavalleri och infanteri. De urartade till regelrätta fönsterkrossningsturnéer genom hela staden där bland annat judiska affärsidkare drabbades. Det hände under några dagar i mars och slutade med 18 döda och mängder av sårade. Tio år tidigare, 1838, hade ett liknande upplopp brutit ut i Gamla stan. Men då var det en borgerlig revolt i protest mot att skribenten Crusenstolpe hade fängslats. Då var det Karl XIV Johan som hade befälet, nu, 1848, var det hans son, den reformvänlige kung Oscar I som var landets ledare. Magnus Jacobson visar att de våldsamma demonstrationerna i Stockholm1848 var betydligt mer komplexa än att revolutionens och kommunismens spöke vepte genom Europa. Radikala och konservativa grupper fanns i alla läger och bildade ibland oheliga allianser. Ibland var de revolutionära nog så reaktionära och ville tillbaka till medeltidens skråväsende som förlamade näringslivet. Alla var medvetna om att ett gammalt system var på väg att störta samman, frågan var vad det skulle ersättas av. 1848 var något av år noll i Stockholms moderna historia. Staden mådde inte bra. När gustavianerna sa att solen gick ner över Sverige när Gustav III mördades så hade de kanske inte helt fel. Hela Östersjöområdet trycktes vid sekelskiftet ner i en djup lågkonjunktur. Napoleontidens krig och blockader förvärrade krisen. Massarbetslöshet rapporterades från Köpenhamn, Königsberg och Södermalms manufakturer. Danmark var bankrutt. Efter de ryska angreppen och erövringen av Finland blev Stockholm en stad i rikets periferi, inte dess centrum, även om kungen ännu på 1850-talet fortsatte drömma om att återerövra den östra rikshalvan. De sanitära förhållandena var vedervärdiga, epidemier dödade hela familjer. Bostäderna var torftiga och stank av fukt och mögel. Samtidigt var detta tiden när man kunde skönja embryon till den makalösa industriella utveckling som var på gång. Det fanns ångkraft, fabriker grundlades, kanaler byggdes. Det fanns liberala krafter som drev igenom skolreformer, näringsfrihet och nu törstade efter mer politisk frihet, en författningsreform. Den skulle dröja till 1866, men viljan fanns redan. Flera av upprorsmakarna dömdes till långa straff, men de egentliga uppviglarna kunde man aldrig få tag i. Emellertid gjorde revolten ett starkt intryck på kungen som slog till reträtt i tullfrågan, varpå frihandelsplanerna i stort sett skrinlades. En annan direkt följd av oroligheterna var att man reformerade polisväsendet i grunden, och att gasbelysning infördes i staden. Snart var det dags för arbetarrörelsen att träda fram i ljuset. Magnus Jacobson är journalist och fil. mag. i litteraturvetenskap. Han är bland annat medarbetare i tidskriften Populär Historia. Magnus Jacobson har tidigare skrivit Almqvist. Diktaren och hans tid (2002). I serien Stockholms historia har han skrivit Slottet brinner! (2005).

»Agrell är en mästare på att levandegöra historien. Här förenas intrikata detaljer med solid kunskap om ämnet ... Boken är lättläst och lärorik.«\- BTJ Under hela 1900-talet bidrog Sveriges geografiska läge och neutrala hållning till att landet blev en naturlig mötesplats för diplomater och politiska dissidenter från hela världen. Vårt land, och då särskilt Stockholm, blev därför också attraktivt för främmande makters spionverksamhet. Redan tidigt förra seklet utnyttjades vår neutrala huvudstad som bas för hemliga operationer. När andra världskriget bröt ut fick Stockholm en unik position för de krigförande parternas underrättelsetjänster och blev Nordens Casablanca . Under kalla kriget flyttade verksamheten in i skuggorna där det fördes en jakt på stormakters spioner och svenska förrädare. Wilhelm Agrell är Sveriges främsta expert på underrättelseanalys och svensk säkerhetspolitik. I sin nya bok berättar han den rafflande historien om Stockholm som spioncentral. Läsaren får bekanta sig med såväl betydande personer och platser som hemliga organisationer verksamma i staden.

De tre stora stockholmsutställningarna hölls 1866 i Kungsträdgården, 1987 på Lejonslätten på Djurgården och 1930 på Gärdet. Utställningarna är goda utkikstorn över Sveriges moderna historia, eftersom de visar upp en så koncentrerad samling av arkitektur, konst, konsthantverk och allmogeföremål samt ideal av det som samtiden tyckte var allra viktigast. Vi kan genom dessa följa hur landet utvecklas från fattigt bondeland med en provinsiell huvudstad, till ett förmöget land mitt i världen tack vare en snabbt tillväxande ekonomi. Det var en utveckling som fick omvärlden att häpna och som har få internationella motsvarigheter. Vi ser också hur svensk självsyn går från självunderskattande blygsel till hybris med en vilja att visa världen "how we do it in Sweden". Alla tre utställningarna har också lämnat avtryck i vårt samhälle och i vårt tänkande. Utställningen 1866 var en grundläggande manifestation för den liberala marknadsekonomin, tron på att individens frigörelse leder till framsteg för hela samhället. Den stärkte de liberala reformer som redan genomförts och som var på väg, reformer som utgör grunden för hela den moderna strukturen i Sverige och för en ekonomisk utveckling som kan jämföras med dagens tigerekonomier i Asien. Utställningen 1897 förstärkte idéerna med nationella förtecken, nationens fredliga tävlan med omvärlden krävde en nationell samhörighet och enhetlighet, klasskampen skulle ersättas av klassamarbete. Här fanns tilltron till gränslösa framsteg i en globaliserad värld, vilket lade grunden för en internationell expansion hos svenska företag. Nästan alla stora svenska exportföretag på 2000-talet startade sin verksamhet i slutet av 1800-talet. Utställningen 1930 förenade det demokratiska med det auktoritära. Det kan låta som en motsats, men är ganska logiskt om man betraktar den i sitt historiska sammanhang. Demokratiska val hölls i många länder, men man valde ofta auktoritära ledare, det gällde absolut inte bara Tyskland. Det fanns en uppriktig vilja att förbättra för ?massan?, bara inte massan bestämde för mycket själv. Det var den sociala ingenjörskonstens gyllene tid och det finns många sådana tankar i vårt land än idag.