Så grep han henne i armen, och det bar av rätt ner i mörka jorden med dem genom en gång så svart och lång som natten, och Stina Maria tänkte: ”Aldrig såg då jag maken till rävgryt, detta blir väl min död.” Och så var hon i de underjordiskas rike. Där sover de djupa skymningsskogarna, som aldrig rörs av någon vind, där sveper dimman tung över vida skymningsvatten som aldrig speglar sol, måne eller stjärnor, där är urtidsmörkret. Och där bor de underjordiska i bergens grottor och hålor.