Tänk att det är slut nu. Lidandet som vi har utstått i tolv år. Äntligen. Som vi har längtat, Astrid. Det är ju nu livet börjar, det var så vi sa det. Jag borde boka en resa jorden runt. Backpacka. Jag skulle kunna göra precis vad som helst. Vi är fria nu. Men när jag vaknade i morse stod allt bara still. Vad äter man till frukost som vuxen? Vad ska jag ha på mig? Ska man bara resa sig och börja gå? Jag hittade lappen bakom elementet. Rullgardinstråden hade fastnat, och det var då jag såg den. En gul post-it. "Du är min bästa vän" står det, med din handstil. Jag har suttit med den i handen i fem timmar nu. Jag skulle kunna börja gå nu, om det ändå betydde någonting. Förstår du inte, Astrid ... Du är mitt syre.