Blöt, tänker Desiré senare medan hon drar med trasan över matbordet. Ryggradslös. Som en manet. Men maneter är vackra. Hon stannar upp i sina rörelser och kan se det alldeles tydligt framför sig utan att behöva blunda: den svävande lila kroppen, genomlyst av solen och vattnets kristallklara stillhet runt den. Hon har lämnat det fastsittande polypstadiet genom en smärtsam lossning och simmar nu fritt. Johanna Holmströms noveller börjar till synes vardagligt men det lurar alltid något oroväckande i periferin. Silja gömmer en morbid hemlighet i sin frysbox, Desiré önskar i smyg att hon blev en manet och Julia anländer till Barnträdgården då de sista fåglarna faller från skyn. Människornas öden är skickligt sammanlänkande. I boken tickar tiden obönhörligt mot framtiden. Finland befinner sig i utkanten av 2000-talets samhällsförändringar, klimatkriser och pandemier men på 2200-talet har den artificiella intelligensen nästan tagit över och byggt konstgjorda städer för att skydda mänskligheten. Människans förmåga till godhet är sorgligt begränsad – nya livsformer kanske klarar det bättre. Skrämmande trovärdigt skriver Johanna Holmström om skräck, människorelationer, ondska och den överraskande kärlek som ger ljus. I skärningspunkten mellan Margaret Atwood och Sara Stridsberg uppstår Holmströms mörka världsbild och klara språk.