Allt som var svårt, du kan vänta och se: det kommer att bli svårare. En författare möter en man. Han är gift. De träffas i hemlighet. Först är det lust, sedan blir de kära i varandra. Saker händer som gör att det omöjliga blir ännu mer omöjligt. I Hannele Mikaela Taivassalos knappa, hjärtskärande roman skriver hon sig bort från en kärlek som inte får finnas, så stor att den måste skjutas, amputeras, begravas långt under jord. Det handlar om att komma till en punkt då man inte vill leva, men ändå inte dö. Och i det tillståndet ändå finna ord, försöka vara ärlig, kosta vad det kosta vill. Han hade sagt: jag kan inte lova någonting och kan inte ge just något alls. Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls. Det är ingenting. Det är vad det är. Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte. I slutet borde jag dö är en text om att skärskåda en kärlek utan hopp. Sargade anteckningar med glimtar av svart humor: Jag är en sorts Jesus. För mig. Men utan mänskligheten och kärleken.