En bok om människor - kända, okända, ökända - som någon gång i livet och karriären har varit ömkansvärda. Människor som har ställt till det för sej själv och andra, trampat i klaver, hamnat i klister och skitit i blå skåp, fått skulden, foten, dryparn, på nöten, tuppjuck, skamliga förslag eller makalöst dåliga recensioner. Här får vi detaljerna om hur Lena Nymans stjärt kallades ointelligent av en akademiledamot, om hur fel romersk senator slets i stycken av en uppretad folkmassa och om hur Louis Armstrong erbjöds att spela sej själv som apa. Vi får mer info än vi ville tro fanns om Carolas ödesdigra möte med göteborgshumorn och om hur Mao mobbade Chrustjov för dennes taskiga simkunskaper. Tonfallet känns igen från författarens blogg En man med ett skägg, som skaffat sej regelbundna läsare bland såväl komiker som ledarskribenter och helt vanliga nördar. Ibland förargligt, ibland medkännande, alltid underbyggt - ofta dock med mindre trovärdiga källor som memoarböcker och kvällstidningar.

En bok om människor - profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare \- som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket, som inte kunnat stava till "lagom" och som aldrig känt att nu-räcker-det-det-är-ju-en-dagimorron-också-och-man-ska-sluta-när-det-är-som-roligast. Här får vi detaljerna om hur Sveriges ÖB la ut 97 000 kronor på att mjölka en pappko, om hur Robert De Niro slutade leka krabba och om hur scoutrörelsen grundades för att pojkar skulle sluta slita sej i snabeln. Vi läser om rockhataren som kallar långhåriga killar "tösapågar" och om de tradigaste figurer som nånsin tragglat sej igenom Maos lilla röda. I ett möte mellan trivia, tarvligheter och trams vill Kalle Lind skriva underhållande och upplysande. Tonfallet känns igen från hans blogg En man med ett skägg, nominerad till Stora bloggpriset 2009 och med en engagerad läsekrets. Hans grundtes är att inget kan vara för ovidkommande för att hållas upp i ljuset och skrattas åt. "Människor som gått till överdrift" är roligare än Sjörapporten, intelligentare än Jimmie Åkesson, elakare än Bamse och mer tänkvärd än brandmanskalendern.

En bok om människor journalister, jurister, andliga coacher som sagt fel, hört fel, tyckt fel, antagit fel eller bara varit fel, som fått saker om bakfoten och spått i fel kaffesump, som varit ute och cyklat käpp­rätt mot Häcklefjäll, på vägen mot fanders, utan lyse och reflex. Med "Människor som har haft fel" avslutar Kalle Lind sin trilogi om människor som ställt till det för sig själva och andra. Liksom i "Människor det varit synd om" och "Människor som gått till överdrift" har han här plockat fram det dummaste och det dammigaste ur arkiven. Här får vi detaljerna om migrationsministern som tolkade ett långfinger som en klapp på axeln, parti­ledaren som uppmanade en död kollega att rösta på honom och propagandaministern som inte kunde skilja Israel från Krypton. Vi läser om tobaksbolagen som förberedde sig på att börja sälja hasch och läkaren som skrev ut tobak som medicin.