Stig Dagermans bok Tusen år hos Gud kommer här i efterlängtad nyutgåva med efterord av Hans Blomqvist. Det är Stig Dagermans allra sista bok. Handlingen utspelas år 1727. En vagn rullar in framför Newtons hus i London. Ingen kusk, inga hästar, vagnen är tom. Någonting ogripbart - ett väsen, en luftande, något mystiskt - glider uppför trappan till rummet där Newton slumrar. Betjänten som just ska servera teet råkar tappa tebrickan, men den faller inte nedåt. Den stiger uppåt och slår i taket med en skräll. Newton inser genast vad som är på gång och slungar demonstrativt sin pipa mot golvet. Pipan vänder i luften och splittras mot en takbjälke. Det är Gud som har anlänt. Han vill finna ett hål i sin egen skapelse, ett hål där han kan tränga in. Och Newton hjälper honom: Slår upp böcker på måfå, använder tärningar. Du är "segelsömmaren", "Claes", "Jensen". Berättelsen tar oss med till natten när allt händer. Natten när Newton dör. Natten för undantag. Tusen år hos Gud - som Stig Dagerman skrev under en enda inspirerad natt - publicerades som en fristående bok bara några veckor efter hans död 1954. Den lilla berättelsen har en unik ställning både i Dagermans författarskap och i svensk litteratur. Olof Lagercrantz kallade den i sin biografi över Dagerman för "ett mysteriespel om människan och hennes Gud". Här kommer boken i efterlängtad nyutgåva med efterord av Hans Blomqvist, Kafkaöversättaren, som dramatiserat Tusen år hos Gud för Göteborgs Dramatiska Teater. (Pjäsen hade premiär 2023 och får nya föreställningar i vår.) Stig Dagerman hyllades av recensenterna, utropades till geni, och publiken väntade med spänning på varje ny bok. Men efter fem mycket produktiva år på 1940-talet drabbades han av skrivblockering. Hur han än ansträngde sig ville inspirationen att skriva inte infinna sig. Han fick förskott från förlaget på böcker han lovade att skriva, men pappret i skrivmaskinen fortsatte att lysa tomt. Åren gick (med fler förskott) utan att nya romaner kom. Oförmågan att skriva och även andra faktorer utlöste till sist en svår depression, han såg inget ljus i tunneln. En natt under våren 1954 släppte skrivproblemen tillfälligt, det var då denna bok skrevs, men strax återkom blockeringen. Den 4 november samma år stängde han in sig i sitt garage, satte sig i bilen och startade motorn, lät den gå på tomgång. Han dog av avgaserna, av koloxidförgiftning.
Author
Stig Dagerman was one of the most prominent Swedish authors during the 1940s. In the course of five years, 1945-49, he enjoyed phenomenal success with four novels, a collection of short stories, a book about postwar Germany, five plays, hundreds of poems and satirical verses, several essays of note and a large amount of journalism. Then, with apparent suddenness, he fell silent. In the fall of 1954, Sweden was stunned to learn that Stig Dagerman, the epitome of his generation of writers, had been found dead in his car: he had closed the doors of the garage and run the engine. Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.
